Med inspiration från min kompis Siri H och hennes mammas blogg tänkte jag berätta lite om när jag kom till jorden Annandag påsk 2010. Det känns som om det vore kul att skriva ner det så mamma kan läsa om det om det blir dags för syskon någon gång. Då kan hon komma ihåg att det var ju inte så farligt.
Varning för långt inlägg!
Annandag påsk inföll 2010 den 5 april. Det var 5 dagar före utsatt datum. Mamma hade jobbat sista dagen på sitt jobb på Skärstorsdagen och nu skulle hon ha en hel vecka helt ledig. Trodde hon ja. Fast egentligen trodde hon ju att jag skulle komma före beräknat datum eftersom både hon och pappa kom tidigare.
Plusset på graviditetstestet hade visat sig när mamma och pappa kom hem efter cykel- och tältsemester på Gotland. Mensen hade uteblivit och brösten ömmade besvärligt mycket eftersom mamma sov på liggunderlag i tältet. De ömmade till och med när hon låg på rygg. Testet inhandlades i Visby.
Graviditeten gick relativt smidigt. Lite illamående i början, lite halsbränna och lite känningar av foglossning. Men annars mådde mamma prima. Jag var en snäll flicka och väckte henne aldrig på nätterna. Att sparka på hennes revben var något jag nöjde mej med på dagtid. Det bådade gott tyckte mamma. Hon gick upp ca 12 kilo (inte ett enda kilo över julen...) och dessa satt mest på magen. Hon blev inte stor som ett hus så hon räknade med att jag inte skulle vara så stor heller.
Mamsen hade inga som helst känningar av att någonting var på gång den där måndagen. Pappa och hon var sugna på Kinamat efter all påskmat så de ringde och beställde. När mamma, vid halv fem-tiden på eftermiddagen, böjde sig fram för att knyta skorna (jo hon klarade faktiskt det trots att hon var höggravid) blev det blött i trosorna. Mamma var helt säker på att hon inte hade kissat på sej så hon fattade att det var vattnet som gått. Men eftersom hon inte kände något så åkte hon och pappa till staden för att hämta maten.
När de kom hem igen kände mamma att det rann vatten för varje steg men eftersom hon fortfarande inte kände något åt hon i lugn och ro. Sedan tänkte hon att det är väl bäst att ringa till förlossningen i alla fall. Där frågade de om hon kände något och eftersom hon inte gjorde det sa de att hon kunde komma in för en kontroll om dagen tills det var nödvändigt för mej att komma ut. Så mamma tog sig tid till en dusch och på vägen till förlossningen stannade päronen för att fylla på "BB-väskan" med proviant. Ifall det skulle vara så att de fick stanna kvar. Mamma hade ju läst att det är bra att ha med sig lite att äta och dricka ifall det drar ut på tiden. På radion hörde de att det var långa köer på E4an eftersom en lastbil kört in i en bro så de valde att köra en liten omväg. Under den ca 15 min långa bilresan kände mamma av flera värkar. Inte så starka men ganska många.
När de kom fram till förlossningen tog de inte med "BB-väskan" in eftersom det skulle kännas pinsamt ifall de fick åka hem igen. Klockan var nu ca 18. Mamma hade lite svårt att gå eftersom det hela tiden rann vatten. Hon fick lägga sig på en brits med ett band runt magen. -Den här magen var inte så stor, sa barnmorska som satte igång maskinen som skulle läsa av ifall mamma hade några värkar. Det hade hon. Det kände hon. Nu fick hon nytta av andningsövningarna hon lärt sig på gravidyogan. Resultatet var klart. Det var inte aktuellt att åka hem igen så pappa gick och flyttade bilen och hämtade "BB-väskan". Han ringde och berättade för de blivande mor-och farföräldrarna att vi hade åkt in. Ingen förväntade sig väl bebis förrän nästa dag.
Mamma och pappa fick ett förlossningsrum och mamma fick frågan om hon ville bada. Eftersom hon precis duschat var hon inte sugen på det. Ville hon ha akupunktur mot värkarna? Jo, det lät väl rätt häftigt. Värkarna satt mest i ryggen, precis som mamma trott att de skulle göra precis som vid mensvärken. Akupunkturen flyttade värkarna till magen istället. Så nålarna togs bort ganska fort. Sköterskan som satte nålarna tyckte ändå att mamma var så lugn och avslappnad att hon inte behövde dom.
När mamma undersöktes vi 20-tiden var hon öppen ca 3 cm och när hon frågade hur lång tid barnmorskan trodde det skulle ta fick hon svaret att man brukar öppna sig 1 cm i timmen. Ca 7 timmar kvar alltså. Värkarna tog mer och mer fart så mamma fick testa lustgasen. Det hjälpte inte direkt mot värkarna men hjälpte mamma att koncentrera sig på andningen och gjorde henne ganska härligt yr. Pappas uppgift var att hålla koll på maskinen som visade när värkarna gick tillbaka. Det fick han tala om. Och hålla handen. När han försökte ge mamma en kram blev han bestämt bortputtad. Mamma var inte sugen på kroppskontakt.
Mamma hade aldrig tvekat. Hon skulle ha bedövning. Hon tyckte det var idiotiskt att man ska försöka föda utan. Nu tyckte hon att det var dags även om hon hade svårt att avgöra var på skalan värkarna egentligen var. Men hon bad om epidural. Dropp sattes för att förbereda. Mamma som hittills legat ner hade på barnmorskans inrådan ställt sig på golvet. Ensamma i förlossningsrummet kände mamma plötsligt hur det trycker på något enormt. Krystvärkar. Jag ville UT. Pappa ringde på klockan så att någon skulle komma. Sköterska kom och blev förvånad att det gått så fort. Hon beordrade pappa att ringa på klockan igen så att en barnmorska skulle komma. Klockan var nu ca 22 så när narkosläkaren kom för att sätta bedövningen fick han vända. Det var för sent. Mamma hade krystvärkar i 8 minuter och behövde krysta 2 gånger för att jag skulle komma ut. 22.13 ploppade jag ut likt en säl. 52 cm, 3420 gram.
Att jag var en flicka blev mamma inte det minsta förvånad över. Hon hade varit säker på det hela tiden. Och det gick inte heller att missa vem jag var lik. Pappa upp i dagen, men söt ändå ;-)
Sedan började det som var lite jobbigt för mamma. För förlossningen hade gått väldigt smidigt tyckte hon. Det gjorde inte på långa vägar så ont som hon förställt sig och hon klarade det utan bedövning. Men sedan ville inte moderkakan komma ut. Barnmorska tryckte och tryckte på magen och det gjorde ont. När moderkakan väl kom ut granskades den och man kunde konstatera att en liten bit blivit kvar. En operation krävdes. Så mamma åkte iväg och världens sötaste unge och pappa lämnades kvar själva på rummet.
Mamma fick nu den epidural hon egentligen skulle fått tidigare och nu var den ljuvlig. Eftervärkarna försvann och benen med dem. Operationen kändes inte alls men mamma tappade över två liter blod och fick sys ett par stygn. När bedövningen sedan började släppa skakade hon som ett asplöv och var ju inte helt pigg med tanke på blodförlusten. Lilla familjen landade på BB-avdelningen vid 1-tiden på natten och telefonsamtalen kunde ringas. En liten bild SMSades också.
Första tiden var lite jobbig för mamma. Efter ett par dagar spände brösten och tårarna rann. Mamma var orolig att jag inte fick tillräckligt med mat. På återbesöket på BB konstaterades att jag gått ner i vikt, men inte så mycket att det var någon fara. Allt var bra. Hormoner kallas mammas tårar. Det är nog inget man kan förbereda sig på. Efter en vecka skulle en sköterska från BVC komma hem och väga och mäta mej. Natten hade varit jobbig för mamma. Jag vaknade en gång i timmen och ville äta. Hon hade frossa och frös trots dubbla duntäcken och vetekudde. När hon skulle gå upp på morgonen höll hon på att ramla ihop. Hon ringde till pappa på jobbet och bad honom komma hem. Hon tog Alvedon och kände sig efter en dusch lite bättre. När BVC-sköterskan kom visade det sig att jag hade gått ner mer i vikt. Monica tyckte då att jag skulle få ersättning. Eftersom mamma inte mådde bra tyckte hon att det var en väldigt bra idé.
Sköterskan frågade om mamma hade ont i magen och när hon kände efter så hade hon nog faktiskt det. Sköterska tyckte då att mamma skulle ringa Kvinnokliniken. Pappa åkte till jobbet när jag fått en flaska ersättning. Jag älskade ersättningen och tog flaskan på en gång. Jag sov sedan i flera timmar. Efter en stund började mamma frysa och skaka igen. Hon tog tempen och hade 39,6 grader. Hon har aldrig feber annars så hon kände att det var allvarligt. Hon ringde pappa igen och tvingade honom att ringa kvinnokliniken. De tyckte att vi skulle komma in. Där konstaterades det att mamma hade en inflammation i livmoderna och var tvungen att läggas in.
Mamma fick antibiotika direkt i armen och vi låg hela familjen på sjukhus i tre dagar. Sedan mådde mamma mycket bättre och jag gick upp i vikt när jag fick ersättningen. Mamma försökte amma mig först och ge ersättning sedan men jag bara skrek när hon försökte amma. Antagligen för att det inte fanns någon mjölk. När jag var 1 månad slutade mamma försöka och jag fick bara ersättning. Ett väldigt skönt beslut för mamma. I början åt jag en gång per natt men från att jag var 1,5 månad sov jag hela nätterna.
Mamma säger att förlossningen inte var något jobbigt i förhållande till de två första veckorna därefter.
Bra jobbat mamma!
Kram Lova
Vilket äventyr. Jättekul att skriva ner allt för man glömmer snabbt detaljer. Dom bra vill man ju komma ihåg i alla fall :)
SvaraRadera