Ingen dans på rosor

Visst är det härligt att få en så underbart söt liten syster men allt är ju inte en dans på rosor. Mamma hade en hyffsat lätt graviditet och en snabb, smidig och lätt förlossning. Men det här med amningen är ju inte riktigt lika lätt. Det gick inte så bra med mej när jag var bebis så jag fick mest ersättning. Jag har inte på något sätt mått dåligt av det utan varit väldigt frisk och sovit väldigt bra. Den här gången är mamma beredd att kämpa så mycket hon kan och orkar. Tanken har ju hela tiden funnits där, hade hon kunnat kämpa mer? Hur mycket smärta och skrik ska man tåla?

Hon bestämde sig därför för att börja med amningsnapp redan från början eftersom hon fick sår förra gången. Det gick ganska bra. Stella åt bra och på efterkontrollen på BB hade hon bara gått ner 50 g. Mamma var nöjd även om det även den här gången gjorde ont. Stora, spända bröst så hon knappt kunde sova. Hon letade efter amningsBH med kupstorlek motsvarande ICA-kasse. Det fanns inte i den här stan. Senare blev de mindre spända och storlek Systemet-kasse skulle nog räcka.

Men när Stellas och min BVC-sköterska kom hem till oss efter en vecka för att väga Stella hade hon gått ner mer i vikt. Mamma blev jätteledsen. Det bestämdes att Stella skulle få tillägg på nätterna. Hon ska även väckas på nätterna trots att hon sover så gott. Lillasyster är ju fortfarande så liten att hon nog inte riktigt orkar äta tillräckligt.

Nu vill inte Stella längre ha amningsnappen så mamma försöker utan. Stella får först amma en stund och sedan får hon tillägg. Vi får väl se om mamma i fortsättningen har tillräckligt med mat eller om vi får fortsätta att ge tillägg. Hon sover i alla fall bra på nätterna. Sista matningen vid 22-tiden, sedan får mamma ställa klockan och väcka Stella klockan 3 (då får hon ersättning) och sedan sover hon till 7 på morgonen.

För mig är syskonlivet inte heller någon dans på rosor. Jag får ju inte all uppmärksamhet jag vill ha. Jag är dessutom inne i en trotsperiod och vill inte göra som mamma och pappa säger. Det blir en hel del tårar här hemma när jag inte får som jag vill. Jag vill inte heller äta något, inget överhuvudtaget. Trots detta kör jag på i 180 hela dagen. Det blir förhoppningsvis bättre när jag kommer tillbaka till dagis.

Förra veckan hade mormor sportlov så då bodde hon här hos oss några dagar. Det var skönt för oss alla! Tack mormor för hjälpen!