Jag och mamma låg i sovrummet för att jag skulle sova. Pappa satt i soffan och läste. Mamma hör att pappa går in i badrummet. När han går ut tycker mamma han smäller onödigt mycket i dörren. Sedan hör hon upprepade dunsar i golvet och hur pappa stönar. Hon springer ut ur sovrummet och hittar pappa på golvet. Han har ett krampanfall, stirrande ögon och det kommer blod ur munnen. I det ögonblicket är mamma övertygad om att hon kommer få uppfostra mig och Stella på egen hand. Det såg ut som när någon på film blir skjuten och tar sina sista andetag.
Mamma skriker på pappa men får ingen kontakt. Hon hittar telefonen och ringer 112. Med darrig röst får hon fram det viktigaste, vad som händer och var vi bor. Under samtalet slutar pappa krampa, men vaknar inte utan vill bara sova. Mamma lägger honom i framstupa sidoläge. När jag kommer ut vet inte mamma exakt. Men hon tror att det var när kramperna slutat. Jag såg i alla fall när pappa låg okontaktbar, och blodig på golvet.
Ambulansen kom ca femton minuter efter att mamma ringde. Då börjar pappa vakna till och vill sätta sig upp. Han har ingen aning om vad som hänt, ingen aning om varför ambulanspersonalen kommer. Han är inte klar i huvudet. Eftersom det var första gången han fått ett krampanfall får han följa med till sjukhuset. Där fick han stanna i två nätter. Tester och röntgen visar inte på epilepsi eller tumör så vi vet fortfarande inte vad det beror på. Kanske var det så att han svimmade, föll handlöst framåt och att smärtan när ha slog i ansiktet utlöste kramperna. Blodet kom från läppen och munnen. Men det var ju svårt för mamma att se, det kunde ju lika gärna kommit inifrån.
Pappa mår nu bra även om han är ganska trött, har fläskläpp, blåmärken och öm i ansiktet. Mamma är nog fortfarande lite chockad och på mig märks det nog också. Jag blir väldigt arg snabbt och skriker än mer än vanligt. Jag pratar om att pappa ramlat, åkt ambulans och sovit hos doktorn. Vi är också oroliga allihop att det ska hända igen.
Utredningen är inte klar och pappa har bilkörningsförbud.
Usch vad otäckt. Tårarna är inte långt borta och då har jag bara läst om den fruktansvärda händelsen. Hoppas verkligen att det var första och sista gången...
SvaraRadera